NyxGuide

Stranger than fiction

Nättidningen Tjechovs penna: SVIKEN och SVEKFULL

SVIKEN och SVEKFULL

Det var en vardag och en höstmorgon. Gatorna, utsmyckade med färgglada trädlöv, var fyllda med bilar och människor; alla försökte att passa tiden och skyndade sig till jobbet, skolan, möten. De som kom i tid eller hade tid över satt och njöt av en varm dryck på kafé eller bageri.

Det äldre paret, som var ute och promenerade med hunden, kände aromblandningen i den kalla höstluften. Kaffe och te, bakelser, snabbmatställen och restauranger tillsammans bidrog till variationen av lukten. Arm i arm gick de över gatan och passerade en gymnasieskola, när en nostalgisk känsla kom över mannen och kvinnan. Var och en tänkte tillbaka på den tiden då de själva var i tonåren med hela livet framför sig. Dåtidens optimism och drömmar var nu minnen för den utmattade själen och skapade en bitterljuv stämning. De saknade sin ungdom: de glittrande ögonen, lena huden och skrattet. Fortfarande arm i arm, stod de närmare varandra och var tacksamma för att ha hittat en själsfrände. Livsenergin var nästan slut i blodådrorna, men de hade levt sitt och tog ej för givet sina sista dagar på jorden. Ungdomen hade dem passerat och de hade varken lust eller vilja att ta tag och få den tillbaka; de var trötta.

Gubben tittade en sista gång mot skolgården och lade märke till två unga män sittande i skuggan av ett gult lönnträd. De satt i en synnerligen bekväm tystnad och en gemensam melankolisk försänkning. Han skakade på huvudet åt två unga dårar som satt och slösade tiden istället för att ta tag i livet. Ännu var deras misstag få och sorg litet, men han visste att ingen undkom ödets bittra planer. Mannen log mot sin fru och samtidigt kände en sorts ångest för de pojkarna som slösade sin bekymmerfria tid på rökning i skuggan.

Han lade märke till henne medan de observerade skolans andra elever i identiska uniformer. ”Din flickvän ser ut att vara på spaning”, kommenterade Max med en nästan förtjust ton i sin röst, när han såg brunetten i en bländande vit blus storma ner för trapporna.

Den ljushårige unge mannen bredvid tittade upp och kände igen Veras mörkt lockigt hår, studsande upp och ner. Hennes chokladfärgade ögon sökte efter en bekant blick när hon saktade ner på det sista trappsteget, och var det Max hon lade märke till först.

Hon rättade till böckerna i famnen innan hon fortsatte i deras riktning med bestämda steg. Försiktigt, försökte hon undvika smutsiga pölar som höstens första regnskurar efterlämnade. Med korta, snabba, lätta steg närmade hon sig deras bänk och både Theo och Max kände henne tillräckligt väl för att känna igen hennes grymma ansiktsuttryck. Något var fel, det vill säga något gick inte enligt Veras planer och måste därför omedelbart rättas till. Hon öppnade munnen för att tala om för dem att bete sig som gentlemän och flytta på sig, men Max hann lyfta upp sig på träbordet innan det fösta ordet ko till röst, och lämnade en ledig plats åt henne bredvid hennes pojkvän.

Brunetterna kunde näst intill läsa varandras tankar och instämde alltid respektive sida vid ett argument. Liknande beteende har utvecklats under de senaste åtta åren av deras bekantskap, för endast sedan de var tio år har deras rivalitet kring Theos uppmärksamhet artat sig till en viss samverkan i deras unga liv.

Deras klanderfria vänskap kom oförväntat och var opraktisk. Max föredrog när andra skulle spontant anpassa sig efter hans vanor och planer, medan Vera sedan unga år har lärt sig att leva efter ett tidsschema, utövad först av hennes föräldrar och sedan henne själv. Hans spontana dåd och hennes noggrant kartlagda aktiviteter gick sällan att kombinera och ofta kände sig den lille Theodor illa till mods mellan hans två vänner.

Men så kom en sommar när han var bortrest med sina föräldrar. Medan han seglade med sin pappa längs Frankrikes medelhavskust, hade Max och Vera åkt vartenda tivoli på Grönalund. Till Theos stora förvåning visade det sig att hans två mörkhåriga vänner hade blivit vänner i egen rätt.

Till en början märktes ingen större förändring i stämningen. Theo och Max höll ihop genom grundskolan; de sportade, festade och skolkade tillsammans. Vera och Theo blev ett officiellt par redan vid fjortonårsåldern och hon var noga med att lämna några lediga timmar i sin veckoplanering för att spendera dem med sin pojkvän. Veras vänskap med Max var aldrig något större bekymmer för Theo, då han litade på sin bäste vän och visste att Vera avgudade honom och hans förmögna släktingar sedan hon var en liten flicka med rosetter i håret. Deras föräldrar kände varandra väl och planerade sina barns framtida bröllop redan i förskolan.

Theo såg på hur Vera tog upp den lediga platsen på bänken och lade ifrån sig sina böcker på träbordet näst intill där Max satt med ett nästan självgott flin. Det var otroligt irriterande när hans bäste vän visade initiativet att inrätta en scen till romantisk perfektion vid Veras närvaro. Dessutom var det lika irriterande, att Vera aldrig tycktes lägga märke till hans ansträngningar; hon var för upptagen med att stirra ilsket på sina böcker. Det var som om de tre spelade i en pjäs, där Max hade redan granskat manuset och anpassat det för Veras skull, och slutligen lät de Theo att snubbla runt ensam på scenen förvirrad och förödmjukad.

Han blinkade bort sömnen i ögonen och hälsade sin tjej med en puss på kinden, vilket hon ignorerade. Med korsade armar och en studsande fot vände hon sig till Max utan att ens erkänna Theo på något sätt. ”Sara Gran måste förgöras, pronto!” meddelade brunetten dramatiskt.

Max kastade bort cigaretten, som han visste Vera visade avsmak för, och svarade med gott humör: ”Och låt mig gissa: vi är de enda som kan åstadkomma det?”

”Åh, herre Gud” stönade han, hans ögon fortfarande sömniga. ”Inte det här nu igen.”

”Det är för allmänhetens bästa”, protesterade hans flickvän med en högdragen näsa.

Med en sarkastisk skrockande skratt kunde Max i sin tur inte ens dölja sin skadeglädje. ”Vad hade den trolösa jäntan gjort nu för att ådra sig ditt vrede?”

Theo hasade undermedvetet bort alla detaljer om Sara Grans synnerligen hemska förolämpning gentemot hans flickvän. Det hade någonting att göra med Saras ansökan till ett universitet utomlands, nämligen i England. Med andra ord, Sara skulle tävla med Vera om en plats i en elitskola, och Vera visade noll tolerans gentemot plötsliga hinder i hennes noga kartlagda framtid. Även om det kan ha tett sig som aktning för att placera Theo och Vera bredvid varandra, var tolkningen av Maxs metod helt tydlig för Theodor. När Vera blev irriterad behövde hon prata ut och adresserade sitt vrede till den mest villiga åskådaren i publiken, som undantagslöst var Max. Nu, för att tala ut, var hon tvungen att lyfta på huvudet och vinkla sig bort från Theo för att se Max i ansiktet.

Självbelåten jävel. Theo skakade på huvudet.

Det var vid tillfällen likt dessa, som han inte stod ut med sina två vänner. Han saknade Alex och hennes bekymmerlösa livsstil. Hans svek och hans lögner var av det värsta slaget, och skulden kändes som frätande igenom hans kropp. Han kunde inte föreställa sig sitt liv utan Vera, hon var hans första följeslagare och hennes frånvaro skapade en sorts ångest inombords. Däremot, var han helt säker på att hans förälskelse var länge sedan över. Det betydde inte att han var hopplöst förälskad i Alex, efter en natt dessutom, men Vera väckte varken passion eller längtan hos honom numera. Theo visste att hon aldrig skulle förlåta honom för hans svek med en annan, en del av honom till och med hoppades på det. Hursomhelst var hon fortfarande hans tjej och även om han inte var förälskad i henne, älskade han henne som en vän och ville varken såra eller göra henne besviken.

Med den huvudtanken observerade Theo sina två vänner när något konstigt hände.

Det kan ha varit kvardröjande effekter av den varma solen, eller kanske var det en av de kvardröjande konsekvenserna efter hans första sexuella erfarenhet, då i det ögonblicket var det något nästan obscent med deras samtal. Max och Vera var så helt fokuserade på sitt samtalsämne, leende hämndlystet med en vass spets av deras grymhet synlig, när i ett ögonblick Vera berörde hans knä.

Det var ett lätt slag för att understryka sin poäng eller för att retas, men i Theodors åtanke var den rörelsen laddad med betydelse. Han önskade, nästan desperat, att det fanns någon substans till hans plötsliga flöde av svartsjuka. Självklart skulle han ha blivit hemskt svartsjuk om hans två vänner gick bakom ryggen på honom, han älskade bägge två och var helt enkelt för självisk för att inte vara i centrum av trion. Han önskade att han kunde ha haft rätten till att känna sig oskyldigt sviken; att Vera och Max skulle vara tvungna att be om hans nåd. Det skulle då vara så lätt att vara rättfärdig, jämfört med nu när det var rent av omöjligt. Trots hans bäste väns hemska rykte och missbruk av alkohol, var han den bättre mannen av de två. Om Theodor var helt ärlig med sig själv, visste han att han var en riktig skitstövel och att Vera förtjänade så mycket mer, men hans egoism hindrade honom från att göra den rätta saken och låta henne gå. Theo tyckte om brunettens beundrande blickar, hennes beteende runt honom som om han var hennes Prins, hennes hjälte. Den underbart ärliga, klara bilden var det enda han hade kvar av sitt rena samvete.

Hans spekulerande kring Vera och Maxs förhållande gjorde honom orättvist rasande på dem och plötsligt var han fast besluten att förstöra deras soliga eftermiddag.

”Så i princip”, sade han skarpt, ”tror ni att bara för att Sara vill komma in på ett bra universitet utomlands, förtjänar hon att orättvist anklagas för fusk vid slutexamen? Eller bli indragen i en skandal av någon sort?”

Det var nästan komiskt, hur lång tid det tog för Max och Vera att vrida på huvudet mot honom. De hade nästan glömt att han var där, närvarande. Max förblev nonchalant och bara såg förvånad ut över att Theo blandade sig i. Vera däremot hatade att vara förnedrad i hans ögon. Hon var för evigt upptagen med att främja sin egen agenda, det kom naturligt för henne, men var fortfarande medveten om Theodors besvikna blickar. Hon hade glömt att måttligt dölja sin sanna personlighet för hans nytta. Hon lät honom se hennes sanna ”jag” på glänt och svor att det misstaget aldrig skulle upprepas, den delen av hennes inre var enbart för Maxs ögon.

Theo reste på sig: ”Vad är det för fel på er!”

Hon öppnade munnen men kunde inte komma på något svar. Istället flyttade hon på sig lite längre ifrån Max, nästan motvillig att skapa ett avstånd mellan deras kroppar på bänken.

”Ingen vet”, svarade den kaxige unge mannen med ett hänsynslöst flin. ”Jag är helt enkelt ett pussel.”

Theo såg på sin bäste vän och skakade på huvudet. ”Vi ses senare. När ni är klara med att fästa laserstrålar på hajarna i er hemliga onda lya.”

”Var det där en slaktad Austin Powers referens?”

Theo bara gick därifrån. Han visste att om några timmar skulle de två ses på egenhand och påbörja förberedelserna för Sara Grans undergång. Och han hade rätt. Rykten om att Sara hade fuskat på ett antal prov dök upp redan i slutet av veckan. Hon var kallad till rektorn och i slutet av läsåret kunde hon knappt komma in på Norrbottens tekniska högskola.

Innan han gick in i skolbyggnaden, tittade Theo tillbaks en sista gång. Max flinade inte längre, istället reste han på sig och satte sig ner på bänken bredvid Vera, närmare än vad Theo någonsin hade sett förr. Hennes milda ansikte var fullt i vrede när hon såg upp på sin nye bänkkamrat och svarade något hånfullt. Max skrattade, kom ännu närmare och viskade något i hennes öra.

Det ingen kunde veta så klart, var hur nära vänner Max och Vera egentligen var. Max var fortfarande Theodors bäste vän och tyckte om att träna med simlaget, men mer än så var sport aldrig något livsviktigt för honom. Medan Theo rusade mellan fotbollsträningen och bandymatchen, träffades Max och Vera på något kafé för att köpa kaffe och plugga tillsammans.

Maxs festande gjorde litet gott för hans betyg, vilket gjorde den stränga fadern arg och besviken. Efter att ha sett blåtiran för andra gången bestämde sig Vera för att ta hand om deras ständigt sarkastiske vän när hon hade tid under dagarna. Löftet blev en vana, och vanan blev med åren ett par pliktlösa timmar varje vecka med vän som varken dömde henne eller ljög. Hans smickrande kom alltid med en skämtsam ton i hans mörka djupa röst och det fick henne att le, något hon försökte att undvika oftast.

Anledningen till den hemlighetsfulla vänskapen var mer än Maxs bristande familj. Med en död mamma och en förmögen men ständigt bortrest pappa var den unge mannen kvar ensam i den stora lägenheten på Karlaplan. När Max hade fyllt tolv år, bad han fadern att sluta med barnvakter och försäkrade honom att han var ansvarsfull och kapabel nog för att ta hand om sig själv. Självständigheten och det mångsiffriga bankkontot resulterade i ett vilt beteende, alkohol och droger. Allt detta hade han dessutom lärt sig att dölja och förneka, men han var alltid ärlig med sina vänner.

Så, läxhjälp blev en vana, vanan började handla mer om sällskapet som utvecklades till vänskap, och vänskapen har i sin tur blivit något som varken hon eller han var redo att konfrontera. Det skulle leda till komplikationer. Maxims vilda självständiga liv gick emot allt som Veras föräldrar planerade för deras dotter.

Han visste om det såklart.

Hon visste om det, och sen hade hon Theodor, som nu stod blickstilla och såg på hur hans flickvän tittade ner på sina händer med en rodnad på sina kinder.

Hennes mörka lockar ramade in hennes bleka ansikte och matchade Maxs liknande utseende. En främling ute på gatan skulle utan tvekan anta att de två var ett par, vilket inte var så konstigt med tanke på deras knappt acceptabla kroppsavstånd. Theo kunde fortfarande inte tro sina egna ögon när Max plötsligt tog tag i hennes hand och kysste den sensuellt … och hon log. Veras leende var strålande, bländande även. För första gången på fem år såg Theodor hur hans flickvän såg ut när hon var lycklig. Hon var lycklig bara för att Max viskade något i hennes öra och smekte hennes hand.

Det var då Theodor förstod att Max och Vera har aldrig varit bara vänner.